Kall rostbiff med pepparrotsgrädde, smörstekt gädda i äggsås, karelsk stek. Helsingfors Societetshus meny från hundra år tillbaka får det att vattnas i munnen. Pop-up-restaurangen Chez Toimari bjöd på en moderniserad version av menyn till hundraåriga Finlands ära i samband med Kyrkslättsdagarna 2017. Allting efterliknande stämningen från gångna tider, från maträtter till klädsel. Klädseln, ända till och med förklädena, har Toimaris chef Ulla Railio skapat själv. ”Roligt att få betalt för sin hobby”, skrattar Railio.
I Railios 28 år långa karriär inom kommunen ryms också annat än hantverk. Inom kommunen har hon blivit bekant som sysselsättningstjänsternas alltså Toimaris chef och grundare. Hon går i pension i maj, så Toimaris verksamhet fortsätter snart under en ny chef. Hurdan Toimari lämnar Railio bakom sig? Och hur föddes Toimari?
Studier, telefonsamtal och renoveringar
Från början skulle Railio bli barnläkare. Hon hamnade trots allt i vårdbranschen först som 36-åring då hon började studera till sjukskötare. När Railio blev färdig arbetade hon på Jorv, men upplevde att sjukhusets hierarkiska miljö inte kändes som egen. ”Jag hittade min egen grej av slumpen då jag en gång i tiden deltog i barnskyddets styrgrupp för stödfamiljer som Nissnikus rehabiliteringscenters chef Merja Etholén-Rönnberg var ordförande för. Hon fick reda på att jag var utan fast arbete och ringde följande dag och erbjöd mig nattur”, berättar Railio. Railio tackade ja och 1995 fick hon ordinarie anställning som sjukskötare vid Nissniku. Rehabiliteringscentret erbjöd avgiftning och rehabilitering för personer med missbruksproblem.
Den dåvarande chefen kallades snart till andra uppgifter och man bad Railio till den ledigförklarade platsen som chef. ”Det skulle ha funnits flera intresserade av arbetet inom arbetsgruppen och det hände att man högg varandra i ryggen. Tack till motståndarna för att jag fick bra lärdom inför chefskapet!” Railio skrattar till. Arbetet som chef räckte ett par år. En kväll ringde Railios telefon igen: skulle Railio vara intresserad av att grunda en arbets- och verksamhetscentral i Kyrkslätt? ”Jag svarade på två sekunder att visst vill jag det!” Behovet uppstod genom en ny lag som förpliktade kommunerna att ordna meningsfull sysselsättning för långtidsarbetslösa.
En lämplig lokal för verksamheten fanns i stationsbyggnaden i Masaby. ”När du hittar det fulaste huset i Masaby är du framme”, brukade man skämta enligt Railio.
Klientverksamheten började med en klient. ”En Heikki Lahtinen sa att han skulle vilja komma med i verksamheten. Han hade blivit nykter i femtioårsåldern och han blev vår första klient. Då började man renovera stationsbyggnaden. Heikki var bekant för många, så när han rökte en cigg på perrongen kom människorna och frågade varför Heikki står där. Plötsligt hade vi flera människor på jobb och de blev våra klienter. Det var så det började.”
”Genast i början förstod vi den grundläggande uppgiften med vår verksamhet: vi får inte människorna genast på jobb, utan det är viktigast att få dygnsrytmen i ordning och en orsak att vakna upp till någonting på morgonen. Människan behöver känna att hen är viktig och behövs”, berättar Railio.
Verksamheten utvidgades såväl gällande lokaler, personal som antalet klienter. Railio upplever att hon är lyckosam i fråga om hurdan arbetsmiljö man skapat på Toimari: ”Jag har fått ett otroligt fint gäng till Toimari. Resan har varit fylld av humor, vi skrattar mycket och ibland gråter vi.”
Bränder och press från beslutsfattarna
Railio tror att hennes inställning har varit en betydande faktor i att hon har klarat av även svåra förhållanden. ”I ett utvecklingssamtal fick jag höra: ’Ulla, du är tillräckligt galen för det här jobbet!’ Man måste vara lite onödigt modig och ta risker. Jag är också en positiv person, jag ser sakerna först från den goda sidan och som en möjlighet.”
Det har förekommit en hel del svåra förhållanden under den långa karriären. Två av Toimaris lokaler har drabbats av bränder. Efter att verksamhetslokalen i Masaby brann flyttades verksamheten till Jorvas. Den andra gången började det brinna i Jorvas 2011 då den på 70-talet byggda lokalen inte var indelad i brandceller.
Som tur är skadades ingen i bränderna. ”Pojkarna jobbade i början av kvällen, de reparerade bilar. En av dem märkte hur lågorna slog från mellantaket och lyckades rädda de andra. Det första de räddade var en flickkalender! De fick nog höra om det”, berättar Railio. Huset skadades inte illa och det är fortfarande i Toimaris användning.
Alla har inte alltid sett värdet i verksamheten. ”Det har varit tungt när Toimari underskattats och förminskats. Ibland har man ifrågasatt hela vår existens. Allt började med en lagändring där arbetsmarknadsstödet överfördes till hälften till kommunerna för betalning. Beslutsfattarna undrade varför man inte gör någonting åt arbetslösheten.” Kritiken kändes tidvis orimlig. ”Man får och ska ifrågasätta en verksamhet så att den kan utvecklas. Kritiken personifierades ändå till min arbetsgrupp och var vulgär.”
Som en av sina viktigaste framgångar nämner Railio hälsokontroller för arbetslösa som en del av Toimaris tjänster. Hon betonar betydelsen av mångprofessionellt samarbete. ”Klienterna kan ha många problem, men frågorna klarnar med hjälp av övergripande hjälp!”
Hurdan Toimari fortsätter?
Toimari har samlat Kyrkslätts sysselsättningstjänster under en aktör och har sin del i bedömningen av servicebehovet. Enligt Railio är en central framgångsfaktor det att funktionerna ordnats mångprofessionellt och så att förvaltningsgränserna överskrids. Den strategiska avsikten är att det här fortsätter också i och med förändringarna som det kommande välfärdsområdet medför.
Toimari erbjuder sina klienter varierande och mångsidig verksamhet. ”Efter diverse skeden och till och med efter coronastängningen är vårt café Messi i biblioteket verksamt och erbjuder också möjligheter till arbetspraktik för våra klienter. Likaså fortsätter det flera år gamla samarbetet med samhällsteknikens skötsel av allmänna områden och välfärdstjänster för de äldres tjänster inom måltidstransport och uträttande av ärenden åtminstone till årets slut.”
Inom Toimari har man under senare tid tagit kommunens strategiska värden på allvar. ”Vi har sparat genom att återvinna och delta i verksamhet som annars skulle köpas utifrån. På Toimari har vi bland annat genomfört tömningar av skolor då de flyttats till tillfälliga ersättande lokaler. Saker som skulle ha blivit på växelflak har vi restaurerat och rengjort och överlåtit vidare. I Gillobacka är en lokal reserverad för en återvinningscentral som vi förhoppningsvis får i bruk ännu i år.”
”Vår dröm är att hela Toimari skulle vara i samma byggnad”, säger Railio. ”I Gillobacka håller vi på att fullfölja den här drömmen, men flytten till lokalerna har dröjt, eftersom lokaltjänsterna dragit ut på renoveringen av den kommande verkstadsbyggnaden. Toimari har alltid renoverat sina egna verksamhetslokaler, ingen har erbjudit oss nya lokaler. Vi har fått sitta och trycka i de här 60- och 70-talshusen vars skick varit lite si och så.”
Mot förändringar
Railio går i pension i början av maj och efterträdaren är vald. ”Jag har försökt skriva ner saker till den nya servicechefen Thijs Verbrugghe. Jag vill föra över tyst information till honom så mycket som det är möjligt. Vi har väldigt likadan inställning och värderingar. Jag önskar honom allt gott och Toimari förstås också.”
Hur känns det då att gå i pension? ”Jag känner under inga omständigheter att det är skönt att det här tar slut. Jag var stor på mig och sa att jag fortsätter, men det är nog dags nu att ge sig av. Jag har varit i kommunens tjänst nästan hälften av min arbetskarriär. Det är tid nu, men samtidigt en stor förändring att rycka bort sig från arbetsgemenskapen.”
När man frågar om framtidsplaner skrattar Railio till: ”Är det inte här man ska svara att jag börjar läsa eller motionera? Visst försöker jag det med, men huvudet är fyllt av alla möjliga planer och aktiviteter som har funnits i skrivbordslådan. Många nya saker och aktiviteter väntar.” Sysselsättningen verkar alltså inte ta slut, inte för Railio och inte för Toimari.
”Jag vill skicka ett varmt tack till hela min arbetsgrupp! Ulla has left the building!”
